Krutgubben

Krutgubben

Välkommen

Somliga människor behåller sina upplevelser för sig själva. Jag delar gärna med mig av mina och du får vara med på resan.

Upp som en sol ner som en pannkaka

TävlingarPosted by Krutgubben 2017-08-16 11:04:43

Jag har under 1 års tid varit envis som synden, med en vilja av stål, tränat som ett flitigt bi och hållit mig frisk som en nötkärna mot ett enda mål. Jag har konstant varit hungrig som en varg men med en dåres envishet lyckats nå min målvikt.

Jag har under året gått från långsam som en snigel till snabb som vessla på bana. Min förhoppning var att dyka upp på SM som gubben i lådan och slå alla med häpnad.

Jag borde anat oråd när träningen gått som på räls och de träningstävlingar jag gjort passat som handen i handsken och gått som smort. Jag har kunnat flyga fram som ett yrväder och ständigt vara glad som en lärka över min kropps förmåga att utvecklas min ålder till trots.

Efter senaste tävlingen i Halmstad kände jag mig yster som en kalv på grönbete och var glad som en lax. Livet lekte och jag trivdes med tillvaron som fisken i vattnet.

Den fysiska uppladdning var därmed klar och jag gick in i min tävlingsbubbla där jag började jobba med positiva målbilder och allt negtivt som stress, oro, rädsla och prestationsångest skulle ersättas av koncentration, fokusering, viljestyrka och en stark ambition att lyckas.

Jag har medvetet hållit mig tyst som graven och undvikit att använda min smartphone då minskad stress från omgivningen har varit en viktig del av uppladdningen.

Nu har jag bestämt mig att ta bladet från munnen och berätta vad som hänt. I söndags åkte vi till Malmö för som en sista fas av uppladdningen inför resan till Karlskrona på torsdag.

När Vi lastade ur bilen högg det till i ländryggen och jag skrek till som en stucken gris. Drog trots det på mig löparskorna för en lugn runda men kunde inte lyfta benen då höftböjarna hade låst sig. Försökte springa några kilometer för att se om det skulle lätta när musklerna blev varma men icke, ragglade omkring som en drogad Ozzy Osbourne men blytunga ben, stel som en pinne och såg säkert ut som sju svåra år.

Väl hemma satt jag mig ner och började analysera läget. När jag försökte resa mig var det som om jag satt fast i en rävsax, jag kom inte upp. Jag kände mig gammal som gatan och trots att jag normalt är stolt som en tupp fick jag falla till föga och be om hjälp.

Vis av erfarenhet trodde jag att denna skada skulle släppa efter någon dag och fattade först ingen större oråd. När jag vaknade dagen efter att ha sovit som en klubbad säl började jag ana oråd då smärtan var etter värre och jag var vit som ett lakan. Jag började redan då känna att livet rasade som ett korthus men försökte hålla god min.

Tog hjälp av alla tillgängliga medicinska kunskaper men dessa ingav tyvärr inget hopp utan enbart förtvivlan. Från att känna mig stark som ett oxe kände jag mig späd som en sparv och mina förhoppningar om start sjönk som en sten. Jag beslutade avvakta en dag till med förhoppning om bättring. Tyvärr kändes ingen förbättring på tisdagen och efter en förmiddag i grubbleri där jag var lika pratsam som en gråsten tog jag beslutet att ställa in mitt deltagande på Veteran-SM

Denna skada känns just nu lika uppskattad som en elektrisk ål i badbyxorna och jag känner mig lika rastlös som att sitta på nålar.

Jag är ytterst tacksam för min familj som stöttat mig i denna för mig svåra stund. Det är också jag med stor glädje läser allt fint som skrivits i sociala medier.

Framgång ger vänner, motgång testar dem, glöm aldrig det....

Ja, det finns många liknelser och metaforer för hur jag känner mig just nu men en sak är helt säker. Jag kommer tillbaks, starkare än någonsin



  • Comments(1)//blogg.krutgubben.net/#post1807